sofia sandahl

mörker. det är bara ett litet ljus i hörnet som lyser sitt svaga sken genom rummet. jag står framför spegeln, naken och blek, betraktar mig själv. uppifrån och ner, nerifrån och upp. ansiktet är svart från mascaran som runnit nån timme tidigare. ser jag verkligen ut sådär? förstora lår, förstora vader, förstora öron, förstora armar, förstor näsa, det ända som är litet är mina bröst. jag hatar inte mig själv, jag vill bara inte se ut så här. det ända fina jag ser är det hjärtformade halsbandet jag fått av en tidigare kärlek.

jag tar ett stadigt grepp om mitt påfyllda saftglas och tänker "det kunde lika gärna varit vin".