im gonna keep on giving you my love.
im sorry, come back.
jag hatar att förlora mig själv i det förflutna och ha svårt att ta mig där ifrån. på senaste tiden har det hänt ett flertal gånger. fler än jag är villig att erkänna. det är som kvicksand.
leave it, leave it, leave it. det negativa är att om det väl kommer tillbaka vet jag inte om det kommer bita mig i arslet senare eller om jag kommer må lika bra av att höra din röst igen.
jag är väl medveten om att det var jag som skapade det här men jag vet också att det var ett stort misstag från min sida. och jag ångrar det extremt mycket.
åhnej, nu var det ett sån där as-seriöst och sjukt tråkigt inlägg, filååt. jag kan inte sova så jag får väl fortsätta att filosorera(?) för mig själv samtidigt som anna ternheim sjunger lite fina rader för mig. hej.
