rapport från mitt hjärta.
"där ligger hon på marken; död och med knytnäven i munnen. det sägs att våra hjärtan är av samma storlek som en knuten hand. "om hjärtat vore en knytnäve skulle du kunna slå ner vem som helst", säger rösten i mitt huvud. mitt hjärta är skört som glas och hårt som is, jag vet inte längre skillnaden.
där ligger hon, alltså, på marken; död. hur gammal kan hon vara? runt 70 kanske? hon har rynkor överallt och hennes ansikte är vitt som snö. vi är på en gata i mitt kvarter, i min stad, bland trävillorna där jag växte upp. samma fåglar, samma himmel. men något är annorluna. det här är inte längre min stad för jag har rymt hemifrån för länge sedan.
jag förstår plötsligt hur allt hänger ihop; varför jag är här och varför hon är här. hon, den döda med skrynklig hud, vars ögonen är öppna och med huvudet på sned, halvt avhugget. mitt huvud härmar automatiskt samma vinkel när jag tittar på henne. under sekunden då våra blickar möts får jag känslan av att hon är medveten om ögonblicket trots att hon inte är vid liv. ja, och plöstligt förstår jag precis allt, varenda liten detalj faller på plats. den döda med inälvorna utanpå huden, det är jag.
för att: allt kommer tillbaka till oss, förr eller senare gör det alltid det. de minnen och platser och människor som vi förgäves försökte, och fortfarande försöker, glömma. de jagar oss hela livet, som ett evigt flåsande i nacken, och sedan en dag, helt utan förvarning; så är de bara där."
-cocorosy
