sofia sandahl

igår innan vi begav oss in till ormstas djupa djunglar för att inträda kalaset så visste jag att alla skulle kasta sig över simon. det är något med den släkten och honom, dom älskar honom. bokstavligt. ett exempel är ju då igår. jag kommer in i rummet där alla sitter och hälsar fint på alla men just nu är det arne jag hälsar på, susannes pappa. jag får ett vanligt hej med ett litet leende, men simon han får ett "åh! tja simon!" och då ser han betydligt mycket gladare ut. HM.

sen så vid efter maten och tårtarn då man sitter och är proppmätt, så är jag en av dom mest proppmättaste (är det ett ord?). jag ligger där utsmockad och håller mig på magen med en besvärad min samtidigt som jag dör av trötthet, simon sitter bredvid mig med en helt vanlig min och ser inte ett dugg besvärad ut av att ha ätit för mycket. så frågar arnes fru rosa (en av födelsedagsbarnen) om hon frågar simon om han vill ha med tårta och sen så kollar dom båda på honom och plutar med läpparna samtidigt som dom säger "aaw nee han orkar inte mer och han ser så trött uuut".

jag menar vad i h e l v e t e är det med att gilla honom så mycket?! han är alltid tyst och säger knappt ingenting om han inte blir tillsagd, ser alltid uttråkad ut och är lite allmänt otrevlig ibland. medans jag pratar.. ja inte hela tiden men mer än honom, ser glad ut så ofta jag kan och är lite allmänt trevlig. wtf?!

kyss.