sofia sandahl

"antal dagar utan dig: 943.
i ett brev adresserat till gud ber jag om att få tillbaka dig, ett brev som vilket som helst bara att det är ett tydligt bevis på hur trött jag är på att spela ensamhetens roll. i slutet av brevet säger jag emot min egen önskan:
"det är för sent, ty det som en gång har fallit går inte att bygga upp igen. människor är inte som städer efter krig, det finns en skillnad. föreställ dig en svartvit bild från en historiebok, du vet där varje höghus har bombarderats och där varje kvarter ligger i ruiner. människorna, de är nakna och blodiga (fast blodet syns inte, det är ju ett svartvitt fotografi). om bilden togs idag är staden redo att byggas upp igen imorgon. skillnaden, alltså, är följande: det finns en gräns för hur mycket en människa kan gå sönder och när han/hon väl kapitulerar finns det ingenting att bygga upp, det är en omöjlighet." (en instinkt som jag sedan länge har burit som en börda, likt en sten vid mitt bröst, och jag har medvetet valt att spela blind och döv, låtsas att jag varken ser eller hör.)"

- cocorosy