it is what it is.
jag har inte så mycket för mig just nu så jag sitter och tänker lite, på mig själv. vad är jag för människa? vad gillar jag att göra? har jag många riktiga vänner? vilka är dom? men framför allt tänker jag på att jag väldigt mycket gillar att lyssna på andra människors bekymmer, andra människors problem. jag har ända sedan jag vart liten sökt upp människor med problem, även om det handlade om en sticka i foten, att man inte fick sitta bredvid några vid maten eller att ens föräldrar skulle skilja sig. och även fast jag inte kunde göra så mycket åt det så har jag alltid gillat det. lyssna alltså.
och jag kommer så väl ihåg när jag gick i mellanstadiet och alla bråkade med alla om dom mest meningslösa sakerna. fast som då var så stora och betydelsefulla. en sprang upp i skogen, en låste in sig på toaletten och en satt och grät på en sten utanför skolområdet. sen skulle man prata om det i klassrummet.
(det var det jag mest såg fram emot varje dag när jag gick till skolan.
hoppas det blir bråk, hoppas det blir bråk.)
pratet om bråket, i klassrummet. så att alla kunde höra. så att jag kunde höra. jag sa inte mycket, nästintill ingenting alls, jag var blyg. men det var hela grejen, bara få lyssna. har dom det värre än vad jag har? ps. hade inte så många vänner på den tiden. ds. eller jag var väl väldigt mångsidig om man säger så. jag höll mig inte till en eller några, jag var med alla. alla var med mig. ibland dög jag, ibland inte. och det räckte för mig. ibland.
jag sökte det, och söker det fortfarande. det blir mer än ofta att jag frågar dom i min närhet hur det går med tjejen man gillar/gillade, om ens bästa kompis bråkat nått mer med sin kille eller diverse olika saker. men varför egentligen? är det för att jag är en väldigt snäll person som helt enkelt bryr sig om andra? är det för att jag själv inte har så många problem i mitt liv och på så sätt vill skapa några (kanske ska säga: vill delta i några)? eller är det för att jag vill att någon annan ska fråga: hur mår du sofia? är allt bra med dig? det finns säkert miljoner olika skäl till det och jag försöker hitta rätt. jag försöker hitta mig.
tack för mig. kyss.
och jag kommer så väl ihåg när jag gick i mellanstadiet och alla bråkade med alla om dom mest meningslösa sakerna. fast som då var så stora och betydelsefulla. en sprang upp i skogen, en låste in sig på toaletten och en satt och grät på en sten utanför skolområdet. sen skulle man prata om det i klassrummet.
(det var det jag mest såg fram emot varje dag när jag gick till skolan.
hoppas det blir bråk, hoppas det blir bråk.)
pratet om bråket, i klassrummet. så att alla kunde höra. så att jag kunde höra. jag sa inte mycket, nästintill ingenting alls, jag var blyg. men det var hela grejen, bara få lyssna. har dom det värre än vad jag har? ps. hade inte så många vänner på den tiden. ds. eller jag var väl väldigt mångsidig om man säger så. jag höll mig inte till en eller några, jag var med alla. alla var med mig. ibland dög jag, ibland inte. och det räckte för mig. ibland.
jag sökte det, och söker det fortfarande. det blir mer än ofta att jag frågar dom i min närhet hur det går med tjejen man gillar/gillade, om ens bästa kompis bråkat nått mer med sin kille eller diverse olika saker. men varför egentligen? är det för att jag är en väldigt snäll person som helt enkelt bryr sig om andra? är det för att jag själv inte har så många problem i mitt liv och på så sätt vill skapa några (kanske ska säga: vill delta i några)? eller är det för att jag vill att någon annan ska fråga: hur mår du sofia? är allt bra med dig? det finns säkert miljoner olika skäl till det och jag försöker hitta rätt. jag försöker hitta mig.
tack för mig. kyss.
Kommentarer
Trackback
